hm

Känns lite jobbigt att vara förvirrad varje gång jag träffar dig. Du är min bästa vän. Jag vet inte vad det är med dig. På fyllan händer det alltid att vi är ganska kärvänliga mot varandra. Och nykter som onykter gillar jag när du tar på mig. När du ler så blir jag varm. Jag blir glad när du ringer. Det händer ofta att jag brukar hoppas att alla platser är upptagna så jag bara råkar bli tvungen att sitta i ditt knä. Vi har ju sagt till varandra förut och erkänt att vi tycker om varandra, men det slutar med att jag blir rädd. Ibland när du skjutsar hem mig får jag bara för mig att fråga om du vill sova över. Men det säger jag aldrig högt. Det har hänt att mina kompisar har retat mig för att jag har fnissat när du ringer mig, det säger ganska mycket. Min mamma har alltid sagt att jag tycker lite extra mycket om dig än alla andra. Men som vanligt vill jag inte riskera något. Tänk om jag bara känner såhär nu. Slänger jag fram mina känslor på bordet kanske jag känner helt annorlunda. Kanske är det bättre att bara fortsätta vara din bästa vän som bara älskar när du tar på mig. Skitsamma då, haha.