Mammas pojkvän är här. Eller pojkvän vet jag inte direkt men. Dom gör slut hela tiden. Dom har varit ihop i över tre år men ändå känns det inte tryggt. Han är nästan aldrig här. Han är ganska komplicerad. Han har ingen att vända sig till. Han har det ganska svårt. När han har problem, kommer han till mig. När han är ledsen, kommer han till mig. Vill han bli tröstad, är det jag som ska trösta honom. Han är världens mysigaste men jag tycker att det är jobbigt. Jag är för liten för att behöva ta hand om en vuxens problem. Det är jag som ska gråta på deras axlar, inte dom på mina. Han säger dom allra finaste sakerna till mig. Han har inga egna barn och han säger alltid att hade han haft en dotter hade han velat att hon skulle vara precis som mig. Sånt gör mig glad. Han säger hela tiden att han älskar mig också, han är den enda som säger det till mig så det känns skönt att höra det någon gång då och då. Han har problem med säffle också, som jag sa är han är en ganska komplicerad person. Han vill att vi bara ska sticka till en annan stad och att alla vi ska köpa ett hus tillsammans och bli en familj. Då skulle han våga visa hur mycket han tycker om oss säger han. En familj är allt jag vill ha. Det var nio år sen jag hade en familj. Jag var ungefär nio år. Ändå kommer jag inte ihåg något. Jag kommer ihåg grejer från min barndom. Men ingenting inkluderar både mamma och pappa. Förutom ett bråk och när mamma berättade att hon ville skiljas. Det är ganska hemskt. Även om dom är skilda nu vill jag minnas hur det var att va en familj. Även om jag och mammas pojkvän har ett band som jag aldrig haft med någon förut så vill jag att dom ska göra slut och jag vill att mamma ska skaffa sig en pojkvän. Jag vill ha en familj. Jag vill veta hur det känns att sitta samlade vid köksbordet och prata om hur dagen har varit. Och mamma behöver en pojkvän. Hon förtjänar det, hon hittar bara dåliga killar.